It´s a MacWorld

Och här är den, the new computer! Visst ser den fjantig ut? Ska piffa upp mitt lilla "workingspace" en vacker dag.. Helst av allt vill jag tapetsera med en riktigt färgglad och glammig tapet och göra en sån där cool tavla med en massa inspirerande texter och bilder på. DET skulle vara något det.

Valter har fått en alldeles egen säng. Loppisfynd och jättefin tycker hans mamma. Han också tror jag för han sover faktiskt i den just nu. Vi har varit lite "slacker-parents" och haft honom i vår säng innan. Nu ska det bli ändring på´t. (inte mig emot om han väljer att sova i vår säng ändå dock, finns det något mysigare?)

Kylskåpet gör mig glad. I alla fall utsidan, i vissa fall insidan också.

Här ska alla min "business-paper" trängas framöver. Visst blev det lite fint ändå? (tänk bort tapeten i bakgrunden)

Tur "Barna i Bullerbyn" finns när man är sjukis.

Då var det premiär. För det allra första inlägget från min alldeles nya dator. Okej, det kanske inte verkar som en stor grej alls för många. Men för mig är det faktiskt det! Så länge som jag har längtat efter den, så länge som jag har suttit och svurit över min gamla när den inte klarar det jag vill.

En iMac har jag förstås alltid velat ha. Men ville jag ha den för att den är snygg och "hipp" eller för att den faktiskt är bra? Så jag började researcha, och kom fram till att det nog var den jag ville ha. Fick dock göra lite kompromisser, istället för en 27" skärm som jag egentligen behövt fick jag snällt nöja mig med en 21". Blev dyrt nog ändå för min stackars plånbok. Men det duger la..

Nu ska jag försöka lära mig ett helt nytt operativsystem och det går väl sådär, har inte suttit vid en Mac sen gymnasiet. Det är mycket jag inte förstår mig på än, men som tur är så har jag världens bästa Petter som hjälper mig i vått och torrt (vad vore jag utan dig?).

Här hemma har magsjukan tagit ett fast grepp om våran lilla juvel.. I torsdags natt kom första spyan, och han är fortfarande inte helt okej. Valter har inte varit sjuk så mycket innan, han har haft magsjuka en gång (som gick över snabbt) och varit förkyld en gång så det är JOBBIGT att se sin lilla pojk dålig. Han är trots allt en riktig fighter och kämpar på mellan kräkattackerna. Riva ner lampor, plocka ur diskmaskinen (läs skitig disk) och hitta på andra så hyss, det kan man nämligen gör trots magsjuka.

Själv är jag på ett sånt där jobbigt funderarhumör. Jag funderar på allt mellan himmel och gjord. Ena stunden ska jag köpa en helt ny garderob, jag ska förnya mig själv, klä mig snyggt, sminka mig, fixa håret. Bli en snyggare mamma! Nästa stund ska jag bli mästare på att laga mat, för att i nästa andetag rädda alla världens hemlösa hundar.
Jag googlar på heminredning, jag googlar på barnrum, barnkläder, vuxenkläder. Läser glamourösa bloggar och drömmer om hur härligt livet ska bli..
Sen landar jag nere på jorden och kommer på att, ja just det, jag är ju en vanlig mamma. En vanlig tjej, hur ska jag lyckas med allt det där? Kanske ska jag ta och starta en blogg där jag kan leva ut alla mina fantasier och samtidigt "inbilla" mig själv att det är så mitt liv ser ut?

Jaja, det får väl bli ett projekt för morgondagen. Nu hoppas jag bara på att hjärnan lugnar ner sig lite så att jag får några timmars sömn i natt. Och är det någon glamourös morsa där ute som läser detta, kan du inte komma hit och ge mig lite tips? Eller kom bara hit och förgyll min kräkvardag lite åtminstone. Jag skulle bli så glad!

Puss o Kram

Det här året är mitt år.

Hej! Nu är det alldeles för längesedan jag skrev här igen. Det har hänt så mycket! Och det händer så mycket.
Nu jobbar jag litegrann på mitt gamla jobb, Petter är hemma och är pappaledig. Vilket faktiskt är roligt, roligare än jag trodde det skulle bli.

Eget företag planerna har fått läggas åt sidan ett litet tag, men det är inte glömt! Så snart mitt vik är slut så ska jag med raska steg gå ner till arb.förmedlingen och börja planera.
För 2013, det är mitt år. Året då jag vågar lite mer, året då jag tror på mig själv lite mer, året då jag faktiskt känner mig stolt över mig själv!

För det gör jag, äntligen. Efter år av självförakt har äntligen slitet börjat löna sig. Inte löna sig så som i pengar, popularitet eller karriär. Löna sig så som i självkänsla och självförtroende, och det är en himla bra känsla.

Har väl ganska länge tänkt att göra en sorts årsresumé här på bloggen, men eftersom tiden är ganska knaper för tillfället så får det väl duga med en liten mini-resumé i form av bilder på Valter från det gångna 2012:

Visst var det ett ganska bra år ändå? Ja, det var det :)

En sak till, jag ska länka till en blogg också. En fotoblogg som en tjej från Tranås skriver. Hon heter Malin och är världens trevligaste, och så tar hon fina bilder såklart.
Here it is: http://malinlorentzon.blogg.se

Ha det fint allihopa! /Emelie

Jul jul strålande jul..

Lite bilder som jag tog innan jul, som skulle bli julklappar. Nu har förhoppningsvis alla julklappar öppnats och jag kan visa upp några stycken för er!
Och nu är den över, julen alltså. Glädjen, värmen, stressen. Jag tror de flesta har en liten hatkärlek till julen. Det är ju otroligt mysigt, men gran, hyacinter, tända ljus, snö (förhoppningsvis) och god mat. Men samtidigt blir det så mycket på en gång. På en ynka dag ska liksom allt klämmas in, man ska träffa familjen (helst alla på samma gång), man ska äta mat, man ska äta godis, man ska äta gröt, man ska äta skinkmacka, det ska öppnas klappar, det ska kollas på Kalle och Karl Bertil.
När dagen sedan är slut är alla helt slut. Man försöker minnas dagen, men det går knappt, för det är liksom så mycket som har hänt. Fast visst är det något visst med det ändå? Att ligga där utslagen i soffan, lite lätt illamående och små-ångest över behöva resa sig ur soffan, klä på sig och åka hem.

Ja julen är härlig, men det är lika härligt när den är slut och man kan blicka framåt. Mot nya tider, nya idéer..Närmast ligger väl en start av mitt företag, inköp av lite ny utrustning och förhoppningsvis flytt till en ny lokal! Sedan ska jag försöka bygga upp en hemsida och flytta min blogg dit.

Sedan är ni gamla som nya kunder varmt, varmt välkomna att komma och bli fotograferade! :)

/Emelie

Framtidstankar.

Hej! Nu var det kanske dags för ett litet inlägg igen :) Livet rullar på i en hiskelig takt och jag blir nästan lite åksjuk. Det börjar verkligen bli dags att bestämma sig nu, eller bestämma MIG för vad jag ska hitta på. Jag är fortfarande mammaledig, är snart klar med några fristående kurser på universitetet och jobbar som fotograf på "fritiden". Jag driver alltså mitt "företag" som en hobbyverksamhet, vilket betyder att jag inte får tjäna några pengar på det jag gör. Alla pengar jag drar in måste gå till ny utrustning.
Frågan är nu, ska jag försöka mig på att jobba med det här på heltid efter mammaledigheten?

Jag studerade ju när jag blev gravid och har alltså inget jobb att gå tillbaka till. Arbetsmarknaden här i lilla Tranås är inte på topp och chanserna till att hitta ett jobb är inte speciellt stora. Så jag kanske borde chansa? Det är väl inte värre än att jag får lägga ner om det inte går?

Men åh. Jag blir så feg. Tänker att allt är så krångligt, och så tänker jag att jag kommer vara så fattig. Och tänk om Petter blir av med jobbet? Vad gör vi DÅ liksom?
Men så länge vi lever som vi gör idag, utan några lån och stora räkningar så borde det ju gå att reda ut..
Sedan finns då såklart längtan efter ett eget hus, kanske ett till barn (?) och då behöver jag dra in lite mer pengar.

Kan inte någon bara skriva ner allt åt mig? SÅHÄR GÖR DU. Typ. Det skulle vara skönt.

Men så länge fortsätter jag att hobbyverksamheta lite och blixtarna i studion har använts flitigt. Jag har tyvärr inga studiobilder att dela med mig av än då i stort sett alla jag har fotat ska ge bort sina bilder i julklapp.
Men jag har fortfarande inte visat alla bilder från höstfotograferingarna, så jag tänkte dela med mig att några sådana.

Det var alltså lilla Neo som var här med sin bröder och sin mamma och blev fotograferad i höstas.

Nu ska jag gå och lägga mig, fundera lite till på framtiden och (kanske) sova! /Emelie

Ett inlägg om elakhet.

Kände bara att jag ville skriva ett inlägg om elakhet, för på senare tid har jag stött på en himla massa elakhet, främst på nätet men även i "det riktiga livet".
Den elakheten jag har stött på har inte varit riktad personligen till mig, men jag kan inte låta bli att bli berörd och faktiskt må lite illa ändå.

Det började väl med den här "är ridning en sport eller inte-grejen". För er som inte har hängt med så handlar det om Sara Algotsson som vann os-silver för Sverige i fälttävlan i år. Hästen hon rider var inte hennes utan hon red den åt en hästägare (som det faktiskt är i 80 % av fallen inom ridsporten, få ryttare har råd att finansiera hästköp själva). Nu ville ägaren sälja hästen och Sara hade inte råd, hennes sponsorer kunde tänka sig att betala halva hästen men inte mer (hade Sara istället tävlat i ex formel 1 så hade hon aldrig behövt oroa sig och hennes sponsorer hade självklart köpt hästen). Men så är det inom ridsporten, det är en dyr sport, otroligt dyr om man jämför med andra sporter. Det är dåligt med sponsorer och dåligt med mediabevakning.

Ridsverige ville trots allt att Sara skulle få behålla sin häst, hon tog trots allt Sveriges första medalj i OS 2012! Så det drogs igång en insamling, och med hjälp av privatpersoner som brinner för sin sport så lyckades man samla ihop tillräckligt med pengar för att Sara skulle kunna köpa hästen. Helt otroligt, eller hur?

Men det tycker inte alla. Hela händelsen fick otroligt lite utrymme i media, men fick desto mer utrymme på nätet. Dock inte positivt utrymme. Kommentarerna kom mest ifrån folk som inte ville säga något annat än hur "patetiskt" det hela var, hur ridsporten inte är någon sport, hästar är äckliga, alla hästar ska dö, alla som rider ska dö osv. I det här fallet var det mest killar som skrev. Antagligen pga att majoriteten av de som utövar ridning är tjejer. Bland tjejer 7-70 år är ridsporten den näst största sporten i Sverige, hur kommer det sig att det mer än sällan aldrig visas hästsport på tv (då menar jag på en vanlig kanal, på en vanlig tid)?
Hur kommer det sig att det är helt okej att kränka och tracka ner på tjejer som brinner för sin sport?
Som kämpar, betalar allt själva, sällan eller aldrig får något som helst bidrag för det de gör?
Varför är folk så elaka?

Sedan dök jag på en artikel på aftonbladet, den handlade om Katrin Zytomierska, en känd svensk bloggare. Hon är väl mest känd för att vara just "rapp i käften" och säga vad hon tycker och tänker. Men nu hade hon gått lite för långt.
Hon hade skrivit ett inlägg som handlade om Sats (gymkedjan) nya reklam, en lite annorlunda reklam i dagens utseende-fixerade värld. De hade helt enkelt, istället för att använda sig av modeller, rena, sminkade modeller med nya träningskläder och utan en droppe svett på kroppen, fotograferat deras egna kunder efter ett träningspass.

En av tjejerna som finns med på en affisch, ser bra ut i mitt tycke. Hon ser glad ut, svettig (som man brukar vara efter ett rejält träningspass) och hon ser frisk ut. Hon är inte hypervältränad, hon är inte sminkad och hennes träningskläder är inte sprillans nya.
Men det är väl så det ser ut på ett gym? Det tycker inte Katrin Zytomierska. Katrin vill se smala, vältränade, brunbrända, sminkade tjejer på reklamskyltarna. Hon anser att tjejen på bilden är överviktig och inte har på ett gym att göra.

Jovars tänker jag, det är väl lite typsikt Katrin Zytomierska att skriva något så korkat? Men känner ändå att jag vill ta en liten titt på hennes blogg och blir så otroligt ledsen när jag läser igenom de över 2000 kommentarerna på hennes inlägg.
Många kommentarer är helt okej, det kan stå något i stil med "jag håller verkligen inte med dig, tjejen på bilden ser jättebra ut". Men majoriteten av inläggen var rent ut sagt för jävliga. Gud vad folk är elaka!
Det är ren mobbing jag läser och jag börjar undra om det har blivit helt okej att vara elak, bara för att man sitter bakom en dator?
Eller är det så även i verkliga livet?
Inlägget på hennes blogg är borttaget men artikeln i aftonbladet kan du läsa här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15734026.ab

Sats-modellen Josephine har skrivit en artikel här: http://www.resume.se/nyheter/media/2012/11/09/natmobbning-som-konstform/

Jag blir rädd, mest för Valters skull. Hur ska jag lära honom att stå emot allt detta hat? Jag fasar den dag han är stor nog på att sitta vid datorn och surfa på internet.
Eller kommer det kanske se ut så i verkligheten om ett par år som det gör på internet idag?

Jag har faktiskt märkt av vuxenmobbingen i verkliga livet litegrann. Jag är ägare av två underbara hundar, som råkar vara av en väldigt kontroversiell ras. Och bara för att dom är av en sk kamphundsras så verkar folk tycka att det är helt okej att slänga ur sig både det ena och det andra.
De flesta kommentarer kommer från okunniga människor, så det är inget man ska ta åt sig av. Men visst blir man ledsen ändå. En trevlig promenad blir inte lika trevlig om man får höra elaka skällsord i från någon, för att inte tala om blickar. "Om blickar kunde döda" heter det ju.
Jag brukar gå på hundkurs en gång i veckan, de flesta på kursen har varit väldigt trevliga och "openminded". Men så finns det en person, som verkligen inte tycker om mina hundar. Det är helt okej, hon behöver inte tycka om dom.
Men snälla, håll det för dig själv - känner jag då. För hela den braiga känslan av att gå på kurs förstörs liksom av hennes kommentarer och blickar. Jag har aldrig kännt mig så nedvärderad i hela mitt liv och helt plötsligt förstod jag hur folk som är annorlunda på något sätt känner sig.
Jag har haft "turen" att ha ett ganska alldagligt utseende och sluppit att bli mobbad på grund av det. Men jag tänker på alla dessa människor som dagligen får stå ut med blickar och kommentarer - hur orkar dom?

Nu gled jag visst in lite på ett sidospår här. Det var ju elakhet jag skulle skriva om, inte mobbing. Men på ett sätt hör ju också de två sakerna ihop.

Jag är inte snällast i världen. Jag kan tänka elaka saker om folk, jag tycker inte om världens alla människor. Men jag ser det inte som en frihet att dela det med hela världen. Katrin tyckte att hon hade full rätt att skriva som hon gjorde, tack vare vår yttrandefrihet. Men innebär verkligen yttrandefriheten att det är okej att mobba och kränka folk? Att vara elak?

Jag vet inte, men en sak vet jag och det är att jag i alla fall inte tolkar lagen så, och det är jag glad för.

Where is the love?